* Start * Lyrik * Skönlitteratur * Skrönikor * Recensioner och analyser * Länkar o dyl *

Arne Anka tar ställning för sexlustens berättigande inför två "bittra med hängpattar", en "intellektuell vamp", Krille Krokodil, Zeke och en stammis.

Jag vill vara som Arne Anka.

Nej, det blev fel. Ingen vill vara som Arne Anka i betydelsen "ha hans liv". Däremot vore det fruktansvärt skönt att då och då få bara spy ut allt man får lust att säga så fort man upplever att livet behandlar en orättvisst, utan den där extra halva sekundens eftertanke, som gör att man hejdar sig och ser problemet från andra sidan också. Att få bete sig som Arne Anka alltså. Han sätt att göra det helt ohejdat gör honom mycket sympatisk på ett lite sjukt sätt.

Case in point (slå upp det, jag använder ofta engelska uttryck när jag inte kommer på ett bra svenskt dito): När tjejen tre dörrar in i korridoren av allt jag kan döma är fullkomligt likgiltig inför min existens vill jag bara skrika rakt ut. Jag vill vråla "Se mig! Prata med mig! Rör en jävla min när vi hälsar i korridoren!".

Självklart skulle jag inte säga det till henne, men jag skulle allt vilja skriva om det. Rad efter rad skulle jag vilja skriva om det, och för kanske ett år sedan skulle jag nog ha gjort det också. Att jag inte gör det nu har flera anledningar. Den första är att mitt skrivande just nu, i den period jag befinner mig, är drivet av något helt annat än de rena känsloventilationer jag har brukat syssla med. En annan är att jag faktiskt stannar upp den där halva sekunden och ser från andra sidan. Vad har jag egentligen gjort för att väcka henne ur hennes likgiltighet? Har jag gjort nått särskilt för att hon ska se mig som nånting mer än ännu en korridorslurk man bör hälsa på för att det blir så mycket trevligare stämning då? Eller är det helt enkelt hennes sätt? Hon kanske är så där lite kylig helt normalt, jag har hört att de kan vara det, de där stockholmarna? Jag kanske bara inbillade mig när jag fick för mig att hon reagerade mer på andras hälsningar än mina? Jag är trots allt ganska kass på det där med att hälsa på folk, och brukar begränsa mig till en nick eller en vinkning innan jag lärt känna någon ordentligt.

Kort sagt (ni har väl gissat det vid det här laget, ibland tappar jag greppet om den där eftersträvansvärda subtiliteten), jag är inte Arne Anka.

Fast det här blev ju helt fel, den poäng jag ville ha fram var ju att jag gillade Arne Anka på grund av hans ohämmade sätt, inte att jag är frustrerad över min obefintliga relation till vissa korridorare.

Men det blir som det blir ibland. Så jag får väl försöka avsluta på rätt sätt i alla fall. Jag gillar Arne Anka, men jag är inte Arne Anka, inte för en enda sekund, hur mycket jag än vill det ibland, och hur mycket jag än också vill knulla.