–        Varför är du här? Rösten var inte direkt tung och ödesmättad, som man kunde vänta sig, men däremot full av djup, fundamental undran. Den ville verkligen veta lät det som.

–        För att jag behöver ett svar. Tror jag.

–        Du har en fråga alltså?

–        Ja… eller inte riktigt en fråga. Snarare letar jag väl efter nått.

–        Jaha.. vad letar du efter då?

–        Det vet jag inte riktigt.

–        …

–        Jag antar att jag inte kommer få svar på det här?

–        Nej. Men det är inte för att få reda på vad du letar efter som du är här, eller hur?

–        Nej.

–        För det vet du väl om du bara tänker efter?

–        Jo, det gör jag väl antar jag.

–        Så vad gör du då här?

–        Det vet jag inte, jag vet inte ens hur jag hamnade här. Eller var här är…

–        Här är ingenstans, här är bara där du är, rösten lät på samma gång kryptisk och självklar på tonen, som om det den sa var fullkomligt logiskt, men inte menat att förstås fullt ut av den som lyssnade.

–        …

–        Men åter till ditt ärende. Det är på grund av dig själv du är här. Jag kan inte ge dig några svar du inte redan vet om, bara hjälpa dig att acceptera dem.

–        …

–        Varför tvekar du?

–        För att jag inte vet vad du är ute efter

–        Nej. Jag menar, varför tvekar du där ute?

–        Jaha.

–        Nå?

–        Jag vet inte, jag menar, det är så svårt att veta hur folk kommer reagera på sånt.

–        Ja, och?

–        Och… man--

–        ”Man”?

–        Okej, jag, vet ju inte om det jag tror finns faktiskt finns.

–        Spelar det nån roll?

–        Klart det gör!

–        Är du säker på det? Skulle det ändra på nått om du visste att det du tror finns, inte bara finns hos dig? Skulle det verkligen göra saken lättare?

–        Nej, förmodligen inte, tvekan finns ju kvar.

–        Och varför då?

–        Jag är rädd…

–        För vaddå?

–        Jag vet inte. Det är bara en krypande känsla av skräck. Som om nånting kommer hända om jag säger nått jag inte själv är säker på att jag – oj!

–        Ja ”oj” ja.

–        Du visste det hela tiden va?

–        Självklart. Jag vet allt du vet, även det du bara inte insett eller accepterat ännu.

–        Jaha, så vad ska jag göra nu.

–        Precis det du tänkt från början. Inget ändras bara för att du erkänt något du redan visste.

–        Men om jag inte ens kan säga det till mig själv, hur ska jag då…?

–        Det finns inget du kan göra åt det. Det ligger i känslornas natur nämligen. Innan vi prövat dem i verkligheten är de inte mer än tankar, tankar som lätt förväxlas med föreställningar och påhitt. Du kan lura din egen hjärna ganska länge, men om du väl låter känslorna finnas på riktigt visar det sig snart om de verkligen finns, eller om de bara var en föreställning, ett påhitt. Du vet vad du måste göra.