* Start * Lyrik * Skönlitteratur * Skrönikor * Recensioner och analyser * Länkar o dyl *

Nu.

"Jag har aldrig haft ditt sätt med ord, men jag ska ändå försöka uttrycka mig så tydligt som möjligt. Du har sårat mig mer än jag nånsin trodde någon skulle kunna och svikit min tillit till dig, och utöver det har du ljugit för mig. Det var kanske inte riktigt med flit, inte medvetet, men att inte säga nått, att tro att allt skulle lösa sig bara ingen sa nått, att tro att jag aldrig skulle upptäcka nått är väl också ett sätt att ljuga? Du har ju undanhållit mig sanningen, eller hur?

Du sa själv att det liksom bara hände, att du egentligen inte ville det, rent intellektuellt, men att omständigheterna drog med dig. Visst var det så du sa? Och visst, jag förstår vad du menar, det är lätt att svepas med av händelser omkring sig, men bara för att du tidigare påpekat hur dålig du är på att ta initiativ kan du ju inte bara smita från allt ansvar. Oavsett hur dålig man är på att påbörja saker så finns det en gräns. Nånstans måste man börja ta ansvar för sin del i allt som händer omkring en, oavsett hur lite man gjorde för att sätta igång händelserna.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här, jag vet inte vad det är jag vill säga, och jag vet inte vad jag vill alls. Kanske vill jag bara att du ska reagera, kanske vill jag bara hjälpa dig på traven, för jag vet ju att du alltid reagerar, även om du sällan startar nånting (initierar skulle väl du skriva, bara för att det ska stämma så fint med reagerar), men jag kan inte fixa allt själv den här gången, det orkar jag faktiskt inte, jag orkar förresten inte så mycket alls just nu. Så jag vet inte om jag har startat nånting här eller avslutat nånting, men jag har handlat, och det känns som det viktigaste just nu, för tystnad som konfliktlösning är nått jag aldrig trott på.

Anya"

I samma ögonblick som han såg henne på andra sidan rummet kom han på sig själv med att tyst recitera hela brevet igen, eller kanske bara tänka sig igenom det. Han hade läst det så många gånger att han kunde det utantill, visste exakt hur varenda rad såg ut, varenda bläckplump (han hade alltid beundrat henne för att hon klarade av att skriva för hand), utan att behöva tänka att han läste det. Det liksom bara fanns i hans hjärna som en tanke, ett fenomen. Det brevet hade varit deras senaste kontakt på ganska länge nu. Han hade hela tiden tänkt att han skulle skriva tillbaka, men de få gånger han kom sig för med att sätta sig ned och försöka kom ingenting ut. Han kunde stirra på en blank skärm (han skrev nästan aldrig för hand eftersom han tyckte att det gick för långsamt) i en kvart utan att få ur sig mer än ett "hej".

Det brevet hade varit deras senaste kontakt på ganska länge nu, och han var inte säker på att han var beredd på att överhuvudtaget träffa henne igen innan han hade lyckats svara på det brevet. Det kändes liksom fel, som om han hade en plikt att uppfylla i att svara på brevet, och tills den var uppfylld hade han ingen rätt att göra anspråk på någon annan kontakt. Men nu hade de alltså båda, tydligen, blivit inbjudna till inflyttningsfest hos några gemensamma bekanta.

Medan dessa tankar rusade genom hans medvetande under en bråkdel av en sekund, eller kanske under flera minuter, som tankar gör, hade han iakttagit henne lite i smyg. Eller det var i alla fall vad han själv ansåg, där han stod i halvdunklet i ett lite avsides hörn, men hur som helst upptäckte han snart att hon iakttog honom också.

Ingen chans att fly alltså, hon hade sett honom, han hade sett henne, och det var helt klart att de båda visste att den andra hade sett dem. Så vad göra? Skulle han stå kvar och vänta på henne, eller skulle han för en gångs skull gå fram till någon och påbörja en konversation? Hon löste snart frågan åt honom när hon började röra sig genom rummet, mot honom. Medan han beundrade hennes evigt graciösa rörelser, hon gick inte som vanligt folk, utan hon mera flöt fram i snirklande små rörelser som såg ut som en dans mer än gång, kom nästa frågeställning: Hur ska vi hälsa? Skulle han bara vinka lite coolt, ta i hand (nej usch så formellt) eller till och med en ytlig kram? Nej, sådant gillade han inte, kramas gör man när man menar det, annars får det vara. När hon kom inom samtalsavstånd öppnade de båda munnen samtidigt för att säga något?

Då.

Bäst som han låg där och flöt slog det honom 'Det här är ju precis som mitt liv, jag bara ser till att hålla mig vid ytan, och gör så lite som möjligt för att påverka nånting alls som inte behöver påverkas. Jag bara flyter med vart omständigheterna än tar mig, men gör aldrig nått för att ändra omständigheterna omkring mig'.

Solen stekte ordentligt den dagen, och efter att ha badat färdigt försökte han luta sig tillbaka och njuta av den, som alla andra verkade göra under dagens varmaste timmar. Det var hopplöst, som vanligt, solen bara stack i ögonen och drog han ned kepsen skulle han få en snygg vit halvcirkel mitt i ansiktet. Så han vred solstolen lite åt sidan, drog ned kepsen ordentligt i pannan, trots risken för sneda cirkelmönster, och plockade upp sin Game Boy istället.

Han hade inte mer än kommit in i spelet förrän solen plötsligt försvann. När han tittade upp stod en inte helt bekant tjej och kastade sin skugga över honom och hans Game Boy. Det var tjejen han nästan hade träffat på kräftskivan igår. Hon var en av de väldigt få människorna i hans egen ålder där omkring förutom hans släktingar, som nu dessutom hade lämnat sommarstället för en vecka, men de hade trots det inte hunnit prata mycket alls kvällen innan, mest bara hälsat lite snabbt, presenterat sig för varandra och kommit underfund med att de inte hatade varandra. Och som vanligt hade han lyckats glömma bort hennes namn så fort hon sagt det.
"Jag tyckte du såg ut att vilja ha lite skugga", sa hon glatt, och stod kvar i vägen för solen.
"Tja, kanske det," började han svävande, "eller så var du bara sugen på lite sällskap?" fortsatte han med den där överlägsenheten han tyckte så mycket om att låtsas odla, och som dessutom verkade väldigt avväpnande på de flesta han träffade.
"Eller så var jag bara sugen på lite sällskap", kastade hon tillbaka med ett spikrakt, torrt tonfall som lämnade ännu mer öppet än om hon hade tagit chansen att håna hans låtsade överlägsenhet. "Vad spelar du?" fortsatte hon. Var det en genuin fråga? Bäst att inte chansa.
"Inget särskilt", svarade han lite förstrött och stängde snabbt av Game Boy:en.
"Nähe, så vad brukar du göra här annars då? förutom att gömma dig från solen och spela Game Boy på stranden alltså." Hon visste i alla fall vad en Game Boy var för nått.
"Heh! Tja, det finns ju inte så mycket att göra mitt ut i ingenstans, men minigolf brukar vara en favoritsyssla".

Innan han hann säga nått mer intressant, eller hon han svara på det lilla av intresse han hade sagt, var det någon, antagligen en familjemedlem, som ropade på henne.
"Anya, vi äter nu!" Så var det hon hette ja. Tur att någon ropade på henne, det är alltid så pinsamt att behöva fråga vad någon heter när man redan är presenterade för varandra.
"Kommer", svarade hon och vände sig om med ett snabbt, "Vi ses kanske".
"Visst", svarade han automatiskt, intränat, utan att egentligen veta om hon hörde honom eller om de alls skulle ses igen, de hade trots allt inte ens träffats tidigare år, eller nånting det här året före kräftskivan, och plockade upp sin Game Boy igen.

"Jag tyckte du sa att du var ganska bra på minigolf?" En sån utmaning hade han aldrig kunnat stå emot
"Det är jag också." tonen var så där på gränsen, som han lärt sig genom otaliga ungdomliga misslyckanden att balansera rätt.
"Inte enligt det här protokollet." Det hade tagit ytterligare otaliga misslyckanden att känna igen den där tonen, den som smädar och skojar i rätt blandning
"Ja men det är ju en tillfällighet." försvarade han sig.
Hon tittade på honom med den där pillemariskt tveksamma blicken "Jaså, det säger du?"
"Ja men jag var ju nervös." försökte han.
"För vaddå?"
"För att...," han tvekade en stund, "för att jag alltid blir nervös när jag ska spela med nån jag aldrig har spelat med förut." Som vanligt fegade han ur när han hade möjlighet att lägga in en subtil så kallad stöt. Han hade velat säga, 'för att jag inte kan koncentrera mig när jag spelar med dig', men det vågade han så klart inte. "Jag måste ju liksom leva upp till allt jag inte kan låta bli att säga om hur mycket jag brukar spela och hur bra det brukar gå."
"Jaså, det säger du?" upprepade hon, och såg fortfarande så där pillemarisk ut.
"Ja, det säger jag." halvt ekade han och försökte imitera hennes blick. Han misslyckades fatalt och Anya bara skrattade. 'Alltid något vunnet' filosoferade han i sitt stilla sinne.

Det hade varit hennes idé att de skulle spela minigolf. Han hade inte sett till henne på stranden på några dagar, men sen sprang de på varandra när han var och handlade mat. Som tur var verkade hon precis lika sällskapssjuk som han alltid hade varit, men betydligt bättre på att göra nått åt saken. Han hade inte så värst svårt att prata med henne, men som vanligt var det nånting som satte stopp varje gång han kom på tanken att föreslå att de skulle göra nått. Han brukade alltid skylla det på lathet, men det var nog inte riktigt hela sanningen. Hon däremot hade varit väldigt rakt på sak. De hade knappt hunnit hälsa och avhandla de vanliga artigheterna om vad man hade haft för sig på sistone förrän hon hade plockat upp tråden där han hade lämnat den sist på stranden.
"Du sa att ni brukar spela minigolf." Halvt frågade halvt påstod hon
"Jo, hurså?" svarade han så neutralt han kunde. Om det här barkade dit han hoppades ville han inte genera sig genom någon överdriven entusiasm
"Ja, jag tänkte att vi kunde spela nån gång. Du såg ut att vara ungefär lika uttråkad som jag i den här syssloöknen.", hon har humor också, det gillar vi.
Han kunde nu knappt dölja sin entusiasm, och svarade lite, lite för fort och lite, lite för högt "Tja, varför inte?"

På tre möten och ett fåtal ordväxlingar hade hon lyckats med det som för honom alltid tog minst ett år, ofta mer, av konstant kontakt att ta sig för med. Och dessutom hade han nu lyckats få henne att skratta. Det påstås ju vara något positivt, och han hade personligen alltid gillat att roa andra människor på ett eller annat sätt.

"Nu, då och allt däremellan" har en del jobb kvar innan den är färdig i den form jag har tänkt mig, och på sätt och vis funkar den (i alla fall nästan) som den är nu, som en lite lösryckt novell där läsaren själv får fylla i "allt däremellan". Hur som helst så tror jag inte att jag kommer skriva mer på den inom någon så värst överskådlig framtid, så här kommer det inte dyka upp några uppdateringar, utan den får stå som den är, och ni får tycka vad ni vill, som vanligt.