* Start * Lyrik * Skönlitteratur * Skrönikor * Recensioner och analyser * Länkar o dyl *
Vad: Spel
Antal spelare: 1-2
Recenserat format: Game Cube
Övriga format: PlayStation 2, Xbox
Utvecklare/Utgivare: Snowblind Studios/Interplay
Ute: Nu!
Glöm allt du vet eller tror dig veta om Baldur's Gate vad gäller spelmekanik, för det här är närmare Diablo-spelen än de numera legendariska DnD-rollspelen till PC. Utom på en punkt.
"I can't carry enough. Lose weight already." Så låter det minst en gång var femte minut, för trots att man på något underligt vis kan bära på över hundra kilo utrustning och fortfarande slåss som en hel här och hoppa flera meter från stillastående, så kan man inte lasta på sig ett gram mer när "gränsen" är nådd. Men det är ju till hälften vad Baldur's Gate-spelen och Neverwinter Nights till PC alltid har handlat om - att välja vad som får följa med hem för försäljning, och vad som får ligga och rosta på golvet i en fuktig fängelsehåla, smått frustrerande blir det dock i längden. Men detta är också det enda ställe där arvet från de två klassiska Baldur's Gate-spelen verkligen skiner igenom, i övrigt handlar det här spelet mer om hack n' slash-action i Diablos anda än om petigt rollspelande med pausande för att fatta livsavgörande strategiska beslut.
Nej, visst, på ytterligare en punkt är det här spelet likt sina föregångare, och för övrigt ganska många rollspel. Du är Hjälten, den oskyldige, men driftige individen som mot din vilja blir indragen i en komplott för att för alltid förgöra den stora staden Baldur's Gate. Det hel må börja oskyldigt, med uppgifter som att rensa en källare på råttor (känns det möjligen också bekant?) i jakten på folket som rånade en på alla ens tillhörigheter, men snart är man upp över de spetsiga alvöronen (eller hjässan om man är dvärg) insyltad i alla möjliga ondskefulla påhitt från en motståndare som besegrat självaste döden.
Som tur är hinner man spöa en hel del mer eller mindre menlösa underhuggare på vägen mot den slutgiltiga uppgörelsen och växa sig starkare och mäktigare än man någonsin trodde var möjligt. Tyvärr innebär allt detta enahanda monsterslaktande (för det handlar ofta om slakt på löpande band) också att spelet blir allt för lätt till slut, även på den så kallade normala svårighetsgraden. Tur då att det finns ytterligare en svår och en "extrem" svårighetsgrad att utmana, men frågan är om det är mödan värt, för spelet blir som sagt lätt lite sömngångaraktigt i längden. Hugg, hugg, hugg, blocka, hela, hugg lite till, upprepa näst intill oändlighet. Spelar man två spelare har man förstås sällskap på färden, men då ligger nöjet snarare i sällskapet än i spelet, och det är ju inte riktigt poängen med socialt spelande. Ta mig dock inte för mycket på orden här, jag har bara ägnat en bråkdel av min tid med spelet i tvåspelarläget, så vidare speltid kan möjligen komma att ändra denna åsikt.
Spelet må vara ganska enformigt och rakt igenom linjärt, men med dagens mått mätt är det relativt kort, jag drog igenom det på ca tio timmar på normal, och har då så vitt jag vet hittat vartenda skrymsle och vrå av alla områden. Detta, tillsammans med de generöst utplacerade sparpunkterna som gör att man aldrig är långt från en paus, avhjälper tristessen en hel del. Hade spelet varit 40, eller ens 20 timmar långt tror jag inte att jag hade orkat igenom hela, som det är nu är det nästan precis lagom, synd bara på den antiklimaxiska slutstriden
Med ett lite mer avancerat spelsystem och mer att göra och välja på genom hela äventyret, samt lite finputsning i vissa delar av motorn (kollisionshanteringen är till exempel onödigt petig ibland, och vissa monster beter sig mer än lovligt korkat) skulle det garanterat bli en pinne till. Nu känns det mest som ett Diablo light till konsol, fast mycket snyggare förstås.
Betyg: 3/5
Texten ursprungligen publicerad på Gamer.se den 27 augusti 2004