* Start * Lyrik * Skönlitteratur * Skrönikor * Recensioner och analyser * Länkar o dyl. *

Det är nått jag vill besjunga
men alla ord känns för tunga
alla formuleringar ansträngda
alla vägar känns stängda
jag måste spränga mig ut
nödrim anropas akut

Det är bara du-u, du du du
Och bara ja-ag, jag jag jag
Hela tiden nu-u, nu nu nu
Och varenda da-ag

Tand för tunga helt ofrvilligt
varje rim känns så billigt
varje replik låter utnött
och jag tror du är rätt trött
eller är det likgiltihet
de blandas lätt till en smet

Det är bara du-u, du du du
Och bara ja-ag, jag jag jag
Hela tiden nu-u, nu nu nu
Och varenda da-ag

Vart tog de vägen, alla ord jag hade
de tröttnade på att stå still
de flydde förra gången jag älskade
de tröttande på vad jag använde dem till
de kände sig monotona
som nånting man hör RIXFM
jag trampade dem på tårna
och nu har de nog rest hem

Lite trist att öppna sidans andra sektion med en i mina ögon så kass text, men ni utomstående kanske har andra åsikter om den, vad vet jag?

Vad kan man då säga om den här texten? Jo, till att börja med är den som vanligt på ett eller annat vis inspirerad av en sån där brud. Ni vet de där människorna som är nästan som vanligt folk, fast mycket snyggare, liksom runda och goa i formerna. Det som gör den intressant på det planet är att det är en ny inspirationskälla. Ingen av de tidigare två tre som brukade dyka upp mer eller mindre tydligt är inblandade i den här. Sen är den också född ur tanken på att jag ville skapa nånting som hade drag av visdiktning. Tänk Taube, Vreeswijk, Dan Andersson. Jag har visserligen aldrig lyssnat mycket på denna vidsträckta genre, men jag har alltid hyst en viss kärlek till den, då den för mig, som för säkert många andra, var något av det första jag gav mig på att spela och sjunga. Sen har alltid det lite annorlunda språkbruket från vanlig pop och rock fascinerat mig. Man får liksom vara lite mer pretentiös och intellektuellt lagd.

Sen blev det tyvärr som så att bara de första två raderna egentligen hade nånting med visdiktning att göra, när texten var färdig tänkte jag mig pop i stil med Marit Bergman och Håkan Hellström, fast lite mer distade gitarrer och lite fetare ljudbild samt körsång på refrängen,. Och när jag så till sist försökte tonsätta den hade The Whos "Who?s Next" fastnat i skallen och allt blev bara pannkaka. Men nu är den här i alla fall, och ytterligare en sektion är öppnad.

Er pannkaksbagare i cyberrymden.